Kontinuitetsprincipens betydelse

Det brukar anses att domstolen bör undvika att flytta ett barn från dess invanda miljö.

​

Detta förhållande – kontinuitetsprincipen – innebär att barnet ska fortsätta att bo hos den förälder som det tidigare har bott hos.

​

Principen bygger på tanken att en förflyttning av barnet till en ny främmande miljö kan vara till skada för barnets utveckling och att barnet därför inte i onödan ska tvingas flytta.

​

Domstolen löser därför ofta boendefrågan i vårdnadstvisten genom att låta barnet bo kvar.

Nära och god kontakt med föräldrarna

I vårdnadstvisten eller boendetvisten måste domstolen alltid bedöma vilken lösning av boendefrågan som är bäst för det enskilda barnet.

​

Vid sin bedömning av vad som är bäst för barnet ska domstolen också fästa avseende vid en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Det leder till att kontinuitetsprincipens betydelse minskar.

​

De omställningsproblem som en överflyttning av barnet innebär kan vara ett pris som är värt att betala för att barnet ska kunna få en bra relation med båda sina föräldrar. Detta gäller inte minst i ett längre perspektiv.

​

​

Växelvis boende

Växelvis boende ska vara till för barnets behov och inte för att skapa rättvisa mellan föräldrarna.

​

Barn är under hela sin uppväxt beroende av sin omgivning, sina kamrater, sin igenkända miljö och sina invanda möjligheter.

Föräldrarna behöver anpassa boendet

Växelvis boende bör förutsätta att föräldrarna anpassar sitt boende så att de bor nära varandra och så att barnet kan behålla sin miljö, sina kamrater och sina vanor på ett för åldern naturligt sätt när det byter bostad.

​

Om olika arrangemang med skjutsningar etc måste till för att det enkla vardagslivet ska fungera så kommer detta att hämma barnets möjligheter och utveckling.

​

För skolbarn är det naturligtvis en förutsättning att barnet går i samma skola oberoende av om det bor hos mamma eller pappa.

​